J.TEX AND THE VOLUNTEERS

New website coming soon

BOOKING

THE STORY

J.Tex and The Volunteers is a traveling trio, made up of artist, sailors, surfers, writers, painters and farmers, taking journey to many a city and town, for there they turn musician… playing their instruments and telling their stories in song. These nomads enjoy a nice whisky, coffee, smoke, conversation and Improvising on their instruments while playing home crafted songs. Cooking up food for thought over the open fire. With their stylistic flexibility, swing, rhythm and rock steady roots music, they offer the listener a new musical experience. This is good old fashion entertainment but with a twist, a new take on an old thing. Its comfortable and familiar like a gin and tonic but with an extra shoot and a taller glass.

Ship Coming In

3 Release on our upcoming album
"Old Ways vs New Days" 

OLD WAYS vs NEW DAYS

NEW ALBUM OUT NOW

FACEBOOK

 

Brand new review 2 April, 2015 on the new album "Old Ways vs. New Days"

f I had to pick a favorite out of the more than 80 records I’ve reviewed on this site, House on the Hill by J. Tex & and Volunteers would have to be considered for the title. I enjoyed that record tremendously, and so I was excited to learn that the band had a new record coming out. I’ve listened to the new record, Old Ways vs New Days, a bunch over the past couple of weeks.

At first, I wasn’t sure I liked this record as much as the first. But I’ve grown to really appreciate this project. I’m still not totally convinced that I can say it’s as good as that first record, but that one was a masterpiece (if you ask me) and this one stands up very well. Old Days, New Ways is not a rockabilly record, so let’s get that out of the way. But this is not a rockabilly band, so I didn’t expect that.

Instead these guys perform an endlessly interesting old-timey roots music. It’s mostly acoustic instruments, though there are electric guitars here and there too. More than the first record, this one also draws pretty heavily from jazz. There is, in fact, one live cut–”Night Train”–that can’t be called anything other than jazz. And there are jazz elements to a couple of the other tunes, including some jazz trumpet echoed by a little bit of scat vocal on “Clear Sky.”

J. Tex is the musical alter ego of Jens Einer Sørensen, who was born in Detroit, Michigan in the USA, grew up in Denmark, returned to live for a while back in the states, and eventually moved back to Copenhagen. Clearly, he soaked up Americana and roots music during his years the USA. Listening to Sørensen’s songs and vocals, you’d be very hard pressed to identify this as anything other than an American band if I hadn’t have just told you. These guys sound so incredibly authentic American that it’s spooky. This music makes me feel like they understand American roots better than I do. I’d be thrilled to be able to make music that sounds as authentic as this.

But while it sounds and feels totally authentic, it doesn’t sound familiar, as in just the same something you’ve heard before. This stuff is clever and inventive. The instrumentation and arrangements are simple and beautiful. And one word keeps coming to mind when I compare this record to the first record: this record is quirky. I mean that in a most positive sense. There are little lyrical twists throughout as well as musical oddities that work spectacularly.

For instance, clearly these guys—J. Tex, Jason Bedard, Tuelund Christiansen, Bebe Risenfors, Carl Granberg, and Svante Loden—are extremely talented and clever musicians. Yet, they left lots of sounds in this record that most bands would consider mistakes that would warrant a new take. Like buzzing guitar strings here and there caused by not fingering a chord totally cleanly. Or, my favorite, the occasional honks caused by not cleanly blowing a clarinet reed. I know for sure they could have played those parts without these little imperfections, but they add to the authenticity so well that I can’t imagine the record without them. These guys and the producers are brilliant for leaving these sounds in, that’s all there is to it!

And the song selection here is creative too. It’s not just a record of great old-timey tunes (although I would have been happy with that too). Instead, I don’t exactly even know how to describe this collection of tunes, except that quirky comes to mind again. There are a couple very cool instrumentals, silly leaning songs, songs that end unconventionally, unexpectedly, and a little uncomfortably…I don’t know…a real pleasurable mix of interesting treatments.

In the end, I’d have to say that my favorites are the more straight-ahead songs, which remind me most of the songs on the first record. Songs like the great opening cut, “This Old Banjo,” “This Old Blues,” “Ship Coming In,” and “Clear Sky” are all standouts for me.

Finally, I can’t end this review without mentioning once again the sound these guys achieve. J. Tex’s voice is custom made for this type of roots music. It sounds old and gruff. And the recording techniques they use to capture this music sound old too. But interestingly, not everything sounds old, scratchy, and muddy. Just enough of the elements to give it that feel, but yet many of the instruments are crisp and clear through the benefit of modern recording methods. Really, I don’t know how they do it, but they blend the old with the new wonderfully and it all ends up sounding just great.

I’ve really enjoyed Old Ways vs New Days. I have to admit that it took me a few listens before I really started to appreciate it, but now it’s grown to fit me very, very comfortably. I’m listening to it a lot, and I’m liking it more with each listen. If you liked House on the Hill, this record may be a little bit of cognitive dissonance to you as it was to me, but I think that, like me, as you listen, you’ll really come to realize the beauty of this project.

My recommendation: I enjoy J. Tex’s music very, very much. If you like music with an old-time feel played by really fine and inventive musicians, then you will like this record. Definitely give it a listen.

 

 

 

Swedish Review: 

Something pickin' in the state of Denmark.

torsdag 12 februari 2015

Att bygga en bastu som ska ha en aura av att dra till sig banjoklinkande tolvfingrade ungdomar kräver sin teknik. Rätta virket; gammalt rivningsmaterial, äldre handverktyg, rostig spik samt ett mossigt älghuvud. Detta kan lura novisen att tro det skulle räcka, så är icke fallet. En viktig detalj, kanske den viktigaste: En ljudbild som försätter hantverkaren i rätt sinnestillstånd så att varje hammarslag, varje drag med sågen planterar den rätta stämningen i konstruktionen. Hur ska det då låta när man bygger en honky-tonk-bastu? Naturligtvis någon form av country, mitt val föll direkt på J.Tex & The Volunteers, en artist, ett band, jag första gången hörde på någon tillställning med bilar och livemusik om jag inte minns fel, och som jag sedan dess följt och njutit av. Under två månader, i stort sett oavbrutet, ljöd den danska americanan/countryn över den värmländska hulten. Och resultatet? Jo, ljudet av J.Tex formade den one-horse-town-sauna jag var ute efter. Nöjd blev jag, nöjd och varm hela hösten och hela den mörka vintern som passerat. Och dansken fortsätter att ljuda inuti bastun, stämmer upp till knastret från kaminen. Utanför på bänken sitter skeva barn och spelar stränginstrument.


--------------------- 

J.Tex & The Volunteers, hur låter de då undrar den oinvigde. Minns ni festen i Seth Brundles laboratorium? Det var Tom Waits, Johnny Cash samt stora delar av The Pogues, tror även att någon från Vaya Con Dios närvarade, som efter allt för mycket hinkande fick för sig att prova teleportören, tillsammans... Men vad vet vi om detta, jo endast en levande varelse åt gången. Så efter att röken lagt sig och dörren till station nr två öppnas kliver Jens Einar Sørensen ut, med J.TEX-loggan över bröstet. Det är americana, det låter som americana, det ser ut som americana, men det har även ett annat sound. En atmosfär av utforskande av genrer. Det finns inslag av folkmusik, rock 'n' roll, punk, rökig-bar-jazz och någon enstaka gång till och med ett stråk av J.J. Cale. Rösten pendlar mellan skönsång och, allt som oftast, Tom Waits raspighet.
J.Tex är en väl etablerad artist, med ett stort antal spelningar bakom sig, i Norden, Europa och USA samt fem fullängdare, den senaste nyss utkommen ('Old Ways Vs. New Days', Heptown Records), men för många tycks han ändå vara en av Danmarks bäst bevarade hemligheter. För detta skulle gå hem i stugorna, kanske är det inget J.Tex själv strävar efter, men jag anser att inom genren så är detta i en klass för sig och är värt att spridas över vårt skogsbeklädda land där vi gärna vältrar oss i misär och sånger om livets bryderier. Så, för er som ej ännu upptäckt detta, gå genast in på Spotify och lyssna igenom samtliga plattor mellan 2005 fram till idag. Eller om du vill förtjäna undertecknads respekt, gå in på Heptown Records och beställ rubbet som finns på skiva, inkl ett ex av varje färgad vinyl av senaste plattan. 


---------------------

Nåväl, nu har det ju gått ut ett bud om att denna sida skulle handla om enskilda låtar så vi återställer ordningen och fokuserar på de alster som ska framhävas. Men låt oss inte heller helt styras av lagar och förordningar för si när det kommer till denna spelman är jag nödgad att klämma in flera låtar för att vidden ska framträda. 

Covers är ett vanligt förekommande fenomen bland artister, på gott som ont, och J.Tex har även han fått in ett par sådana genom åren. Det är av stor vikt att se till att det blir en egen version, en egen tolkning och inte, som i allt för många fall, jag-tar-en-bra-låt-och-försöker-kopiera-cover. Det sistnämnda är inget att beskylla Mr Tex för.
Hur blir det då när den tolkande artisten även står för originalet? I J.Tex fall, mycket intressant. Tänk att du lämnar in din fullt dugliga Cadillac på service, när du hämtar upp den så har den en annan färg, nya fälgar, utbytta vingar och en helt annan instrumentpanel, vilket gör dig förvirrad för en stund. Men, när du sätter i nyckeln och startar hör du på motorljudet att det är din gamla favorit. För så är det med dessa låtar, '(Hope You Ain't) Been There Yet' och 'October 86', båda från albumet 'One of these days', är verk som hör till mina favoriter och när de med färska titlar och i rejält omgjorda versioner (ev bör de inte ens beskrivas som covers utan som nya låtar med gammal text) dök upp på 'House on the hill', respektive på senaste skivan 'Old Ways Vs. New Days' så blev jag glatt överraskad av denna manöver. Texterna är intressanta i sig och när de nu fick nya skal så kom de även i ett nytt ljus, en ny stämning.

Klicka in dig på 'J.Tex covers J.Tex'-spellistan (Spotify) och bedöm själv. 

--------------------- 

Så, nu när du som var oinvigd, lyssnat, lärt och börjat älska undrar du såklart när möjligheten att se J.Tex & Volunteers på en scen ska dyka upp i dina nejder. Om detta hittar jag ingen info, varken på Heptown eller på J.Tex FaceBook-sida och hemsidan håller på att uppdateras och ligger nere fn. Men en sak som är säker är att Värmlänningar är ett förståndigt folkslag som vet att uppskatta den här sortens musik och på något sätt ska vi få upp bandet på en scen i den Värmländska skogen, vilken är som gjord för banjospel, innan kylan kommer åter. Om jag så ska boka in dem på min egen veranda. Och som vi vet, verandor är ju sedan länge väletablerade spelställen. Så polera bootsen, håll i cowboy-hatten och ögon och öron öppna. 

---------------------

God Natt säger vi avslutningsvis med en godbit från senaste plattan.
J.Tex & The Volunteers - Ship Coming In